Solens historia

Soldyrkare
Förr i tiden så tyckte människorna att solen påminde om elden, frågan blev då vem det var som höll elden vid liv. Människorna trodde först att det var en gud eller gudinna som fick solen att lysa. Många folkslag i hela världen har dyrkat solen eftersom de förstod att solen var viktig för människan, solguden/gudinnan blev viktig för folket. Exempelvis dyrkades solen av de tre mäktiga folkslagen i det gamla Amerika; mayaindianerna, inkafolket och aztekerna. (Newth, 1995)

Även i Europa dyrkade folket solen. I Danmark hittades en lämning efter de forntida soldyrkarna, den berömda solvagnen från Trundholm. Solvagnen är ca 3000 år gammal, den föreställer en häst som efter sig drar solskivan på hjul. Ett annat folkslag som också tänkte sig solen som en skiva dragen på en vagn var de gamla grekerna, detta folkslag dyrkade solguden Helios. År 300 f.kr. gjordes en staty till Helios ära, statyn är 30m hög och finns på ön Rhodos. Denna staty är ett av världens sju underverk, kolossen på Rhodos. Namnet på solen har vi förmodligen fått från romarna, de dyrkade solguden ”Sol Invictus” som betyder den oövervinnerliga solen. (Newth, 1995)

Stonehenge byggdes för 3500 – 4000 är sedan av Kelterna. Stonehenge är en ring av flera meter höga stenar och användes troligtvis för att studera solens, månens och stjärnornas rörelser på himlen. Tack vare Stonehenge kunde folket se vilken dag sommarsolståndet inträffade vilket var viktigt för folket som brukade jorden. Efter denna dag blir dagarna kortare och det går mot vinter, denna dag kallas också för midsommarafton. (Newth, 1995)

Solforskare
Omkring 500 f.kr. började de grekiska filosoferna att studera naturen på ett nytt sätt. De trodde inte att det var gudarna som gav upphov till det som skedde i naturen, de grekiska filosoferna ansåg istället att saker och ting kunde ske av sig självt. De menade att solen bestod av ett självlysande ämne och behövde därför ingen gud för att lysa. Filosoferna trodde också att solen var en lysande himlakropp, på ett dygn rörde sig vad de trodde var ett klot eller en skiva runt jorden. De flesta av filosoferna hävdade att solen var liten, ungefär som en vapensköld som svävade alldeles ovanför molnen. Allt det som människorna kunde se på himlen som solen, stjärnorna och månen rörde sig runt jorden, jorden befann sig alltså i universums centrum. Denna världsbild kallades för den geocentriska världsbilden, Aristoteles (384 – 322 f.kr.) var en av de främsta anhängarna till denna världsbild. Det fanns några filosofer som inte höll med om den geocentriska världsbilden, en av dem var Aristarchos (310 – 230 f.kr.). Han menade att det var solen som stod i centrum för universum och att alla planeter rörde sig runt solen. Han hävdade också att solen var mycket större än jorden. (Newth, 1995)

Inom astronomin gjordes inga större framsteg förrän år 1543 då Nikolaus Kopernikus (1473 – 1543) gav ut boken ”Om himlakroppars rörelse”. Kopernikus hävdade då att Aristoteles teori om att jorden var universums centrum var felaktig. Han menade att om solen låg i universums centrum skulle det bli enklare att förklara planeternas sicksackrörelser (varje år stannar planeterna Mars, Jupiter och Saturnus och rör sig en aning bakåt under några månader, sedan vänder de och rör sig framåt igen). Denna världsbild kallas för den heliocentriska världsbilden och betyder att solen är i centrum. Kopernikus bok satte fart på forskningen inom astronomin och alla möjliga sorters forskning. Hans upptäckt gjorde även solen intressant igen eftersom att den nu låg i universums centrum. (Newth, 1995)

Idag används ett hjälpmedel som de forntida astronomerna saknar, nämligen datorn. Med hjälp av datorn görs uträkningar som tidigare varit omöjliga, man fotograferar till exempel solen för att få fram ytterligare information. Det finns dock ett hjälpmedel som ännu inte har börjat användas; rymdsonder som kan flyga alldeles ovanför solens yta. Det finns bilder på nästan alla solsystemets planeter där man ser dem i närbild, men inte en enda på solen. Det finns en anledning till att man inte kunnat skicka en rymdsond nära solen, det är att solen är för het. För att detta ska kunna ske måste sonden tåla en temperatur som får de flesta metaller att smälta. (Newth, 1995)

Är det möjligt att konstruera ett föremål som inte skulle smälta när den kommer nära solen? Skulle den nya informationen i så fall skilja sig mycket från det forskare idag vet om solen? Det görs ju ständigt framsteg inom tekniken.

http://www.youtube.com/watch?v=BthDupBQXpQ

Referens
Newth, E. (1995). Solen – vår närmaste stjärna. Stockholm: BonnierCarlsen.